Till Riksförbundet
Gå till distrikt

Blev brända på bål – Käringbergets mörka historia

Text och bild från FaluKuriren 10 augusti 2021

I dag är Käringberget känt som ett idylliskt bostadsområde i centrala Leksand.
Det var annat för 350 år sedan.
Det var då åtta oskyldiga kvinnor halshöggs för att sedan slängas i eldens lågor uppe på berget.

Ewa Berglund och Maj Björk, eldsjälar i bystugeföreningen med Per-Åke Backman

Hysteri och grymhet präglade de stora häxprocesser som utspelade sig i i våra trakter på 1600–1700-talen. Från Älvdalen, Mora och Lima spred sig den förtärande häxbranden söderut och nådde så småningom Leksand. Det var en tid då tron på trolldom var som starkast med färder till Blåkulla och besök hos självaste djävulen. Det var en tid så bräcklig, skör och svag att ett barns vittnesmål kunde räcka för att döma en människa till döden.

Den 6 februari 1671 är sannolikt en av de mörkaste dagarna i Leksands historia. Just den här vinterdagen lät man halshugga åtta kvinnor som ”erkänt sitt häxeri”. Platsen för avrättningen var en äng nedanför själva Käringbergets topp.

Från början var det tolv personer som anklagats, men fyra skonades från dödsstraffet. För att bli dömd krävdes ett erkännande. Att säga nej till bekännelsen var inte sällan förenat med hårda anklaganden, glåpord, tortyr och exkludering från ett fortsatt vanligt liv, utan acceptans och gemenskap. Valet var inte givet. Det blev i många fall lättare att ”erkänna”, ta sitt straff, erbjudas den heliga nattvarden och därmed få syndernas förlåtelse med sig in i den eviga vilan.

Högst uppe på Käringberget tändes bålet, i avskräckande syfte. Sannolikt syntes flammorna miltals bort. Vid den här tiden dominerades landskapet av betesmark och stora ängar.

Per-Åke Backman arbetar som kulturintendent på Leksands kommun. Han kliver upp på exakt den plats där det hände, söker med blicken ner mot Österviken och Siljan. Han önskar att de gamla klipphällarna kunde prata till honom, berätta den historia som aldrig får glömmas bort, eftersom den säger så mycket om människans svaghet, då som nu.

Allt skedde under en period med missväxt, krig och annat elände, säger Per-Åke. 1600-talet var en mörk och svart del av vår historia. De vuxna vid den här tiden borde haft förstånd att stoppa det här. Det var tragiskt, sorgligt, förfärligt.

Bara ett fåtal av de anklagade är kända vid namn eftersom husförhörslängder saknades i Leksands församling före 1672. Dessutom har inte förhörsprotokollen från trolldomsprocesserna återfunnits.

Och man trodde kanske att människor lärt sig något, men hundra år senare blossade en ny process upp i Åhls socken, i nuvarande Insjön. Häxprocessen i Åhl under åren 1757–1763 blev den sista i Sverige.

Sverige fick vi en skolreform 1842 som lagstadgades av riksdagen, i syfte att ge barn nödvändiga baskunskaper.

Intressant är att vi i Leksand fick vår första skola bara någon månad efter händelsen på Käringberget 1671, cirka 170 år före folkskolestadgans införande. Hade det lokala samhället förstått hur snett ute de var?

Mycket har hänt på Käringberget genom historien, och möjligen har minnet bleknat eller rentav fallit i glömska. Blott en diskret skylt på bergets topp påminner i dag om det som hände.

Tack och lov har Käringberget varit en tämligen fridfull plats sedan 1671. Berget har istället gjort sig känt som ungdomens och livsglädjens berg. Många är de människor som på midsommarafton vandrat upp på berget för att från berghällarna följa ett av världens små underverk, den mäktiga soluppgången. Även valborg har haft sina traditioner. Utöver organiserade valborgsmässofiranden på kvällen vandrade skolbarn från Leksand upp på berget varje år för att hälsa våren välkommen. I välordnade led och med flaggor i händerna kom de gående, sjungandes på ”vintern rasat ut” och andra sånger. Traditionen pågick ända fram till 1961.

Det fanns faktiskt planer på att bygga ett stort hotell uppe på toppen av berget i mitten av 1940-talet, något som basunerades ut i rikspressen. Idéerna förverkligades aldrig, till glädje för många protesterande Leksandsbor. De ambitiösa planerna innehöll en hiss upp från bergets västra sida, upp till det pompösa, flotta hotell som var tänkt att uppföras i funkisstil. Arkitekten Åke Sjöman fick ”äran” att rita på förslaget som skulle möta den internationella strömmen av turister som förväntades välla in i bygden efter andra världskriget.

Käringberget var även uppmärksammat som det ”fina bostadsområdet i Leksand” när det på 1960–70-talen uppfördes robusta egnahems-villor i timmer.
– I viss mån lever det ryktet kvar än idag, säger Per-Åke Backman.

Utsiktstornet på Käringberget. FOTO: O E CLAESON/LEKSANDS LOKALHISTORISKA ARKIV


År 1898 byggdes
ett utsiktstorn uppe på berget. Tornet, 18 meter högt, var ett av flera som byggdes på denna tid, som en direkt följd av turismen och folks intresse för att fotvandra i naturen. Tornet låg strategiskt bra till om man ville se Siljan och det vackra dalalandskapet. Tornet revs 1969 efter att ha varit i dåligt skick. Värt att notera är att tornet låg precis på den plats där bränningarna en gång skedde. Den som letar kan finna märken i stenarna från det gamla tornet.

Vägen upp till toppen på berget bröts för övrigt under åren 1910–1914.

På bergets topp fanns även en populär serveringsbyggnad, som öppnades 1911, där kullor i leksandsdräkt hade bråda dagar med att servera kaffe med dopp till alla tillresande. Serveringen öppnade till valborg och höll öppet hela sommaren. När byggnaden av okända skäl brann ned i januari 2001 kunde en ny toppstuga uppföras och invigas året därpå. En viktig aktör kring återbyggnaden var Käringbergets bystugeförening som än idag jobbar hårt för berget och människorna som bor i närheten. Ett evenemang som många deltar i är det årliga nyårsfirandet.

Det här är en mötesplats med starka anor, säger Maj Björk, en av sju personer i föreningens styrelse. Hit kommer man för lugnet och den vackra utsikten. Det är många vandrare eller motionärer som passerar, stannar till och bara njuter. Vill man så kan man hyra bystugan, det bidrar till viktiga intäkter till föreningen så att vi kan fortsätta vårda det här arvet.

Kanske är det någonstans på klipphällarna som en minnessten eller annat skulle finnas över det som hände en mörk februaridag 1671? Ja, tanken har väckts.

Det gör ont i hela kroppen när man tänker på det, säger Maj Björk, det som hänt får inte falla i glömska.

Den 12 söndagen efter trefaldighet år 1670 skrev en präst i Leksand in en nydöpt flicka i församlingens bok. Där stod: ”Margeta, Anders Anderssons i Bergzängh. Nota bene. Barnet döpt i Blåkulla före det blev kristnat.” Ett halvår senare i samma bok: ”1671 den 6 februari brändes i Lixand åtta trulkiäringar”.

Per-Åke Backman på bergets hällar, platsen för den mörka händelsen 1671


Det är viktigt att vi upplyser om det här, i vår nutid, säger Per-Åke Backman. Vi behöver vara observanta. Samma mörka mekanismer pågår runt om i vår värld även idag, det tar sig bara olika uttryck.

Text & foto

Johan Pellas

010-709 70 00

johan.pellas@falukuriren.se

Kuriosa: Ordet käring betyder ”gift kvinna” i Dalarna.

Enligt gamla sägner har Käringberget tidigare kallats för Kyrkberget eller Predikstolsberget. Käringberget var i äldre tider ett vårdkaseberg som ingick i ett system för att sprida budskap om annalkande fara.

Information om cookies

Bygdegårdarna och dess undersidor använder ibland cookies för att underlätta ditt besök på vår hemsida. Om du inte vill att vi lagrar cookies på datorn kan du stänga av detta i inställningarna för din webbläsare. Du kan läsa mer på minacookies.se